Någonstans på baksidan av huset

Igår var jag på den första föreläsningen i det nya ämnet engelska. Det var lite av en skrattfest. Faktiskt. Väl där slogs jag av att det var väldigt många som såg likadana ut, främst pojkar. I salen fanns fyra stycken som hade satt på sig likadana kläder och tre som hade likadana frisyrer och var lika långa. Två av dessa var vänner och verkade tillfreds med sin likhet med varandra då de på den lilla rasten drack kaffe i samklang med en flicka som inte liknade någon annan, detta innebar dock inte att hon var helt unik utan snarare att hon var mindre lik alla andra än resten.

Frisyren jag nämnde här ovan kan vi kalla "Tom Hanks"- eller adoptivbarnsfrisyr och innehas av ungefär tjugofem procent av alla som har en penis (ungefär femtio vad gäller adoptivbarn med penis, därav namnet) och kan således tittas på lite överallt där det finns hår. Jag fascineras av detta sätt att förmedla axelryck till människor. För mer än något så är frisyren i fråga ett statement, ett statement som säger: Hey, jag bryr mig inte om hur jag ser ut, jag har en frisyr som är praktisk. De flesta människor försöker så gott det går att inte bry sig om vad andra tycker om dem men dessa personer har nått så långt i den kampen att de inte ens bryr sig om att bry sig om sig själva. Hur stort är inte det? Folk till höger och vänster tjatar på mig att jag ska klippa mig. Nästa gång blir det en Tom Hanks.

Dagens ord är Trappuppgång
Kommentar: Ärligt talat, vad skulle vi göra utan dem? Dessutom är ordet fint med alla dessa p:n som liksom ringar in det stackars u:et.