Jag gör och jag gör.

Kom för några dagar sedan att tänka på fenomenet telefonkort. Alltså de man använde under nittiotalet för att kunna ringa från telefonautomater. En fantastisk uppfinning när det kom, en inte så fantastisk pinal dessa dagar. Hur som helst vandrade tanken längre in i snårskogen och jag kom således att tänka på att det faktiskt fanns människor som samlade på dessa plastbitar en gång i tiden. Självklart blev jag nyfiken. Finns de fortfarande kvar? Är de fortfarande lika passionerade?

Döm om min förvåning när jag hittade till telekortsamlarna som fortfarande håller fanan högt. Jag vet inte hur lukrativt det kan vara att samla på telefonkort men med ett korpöga på tradera konstaterar man tämligen fort att branschen är tämligen stendöd. För tillfället finns 96 telefonkort till salu, det dyraste tingar man för tjugoen kronor. Detta måste alltså betyda att det är härliga tider för alla telefonkortssamlare, och det är de väl värda. Det finns något fint i att samla som på något vis berör mig. Det är kanske där jag kommer hamna till slut. Jag har alltid varit mer samlare än jägare.

Dagens ord är Scen
Kommentar: Kanske är det för att s och c bildar ett fint par. Kanske är det något annat. Vissa gånger har jag inget svar.