Lördag

Strax: Någon form av vinfylla och inflyttningsfest. Det blir bra det här.

Elva år och redan gammal

Det var inte för inte som jag kände mig som en liten pojke igårkväll när jag vid sjusnåret mötte upp Niklas och Johan vid Ica Luthagen för inhandling av snask. Alla andra barn bar omkring på lila kassar som klirrade och hade en helt annan fredagskänsla än oss. De hoppades på dans, dans, dans och möjligen tillfällig kärlek medan vi mest suktade efter en nedladdad åttiotalsskräckis och lösgodiset i väskan.

Ibland måste man blicka bakåt.

Telefonkö

Du är placerad i kö och vi tar hand om ditt samtal så fort vi kan.

Din köplats är nummer 31.
Din köplats är nummer 27.
Din köplats är nummer 20.
Din köplats är nummer 19.
Din köplats är nummer 13.
Din köplats är nummer 7.
Din köplats är nummer 7.
Din köplats är nummer 7.
Din köplats är nummer 7.

Jag har fastnat på nummer sju.

Din köplats är nummer 1. Hejja!

Mycket måste man gå igenom om man är dum nog att betala samma faktura två gånger. Det man inte har i huvudet får man ha i tålamodet.

Världens bästa läxa

En av eleverna från sommarskolan jag jobbade på förra året mailar mig och behöver hjälp med sin svenskläxa. Inte vilken läxa som helst. Hon behöver hjälp med lite svenska svordomar. Man kan ju fundera över vad de gör där borta i Pittsburgh.

När vi ändå är inne på det

"Om du är ensam när du är själv, är du i dåligt sällskap"

Jean Paul Sartre

Om ett ord: Äckel

Jag vet inte varför men jag har haft ordet äckel på hjärnan de senaste dagarna. Funderat över det och vridit och vänt. Med stor sannolikhet har det med staden Tierp att göra men när jag under kvällen bevittnade Kjerstin Dellerts minst sagt gedigna samling av uppstoppade djur så stod det mig upp i halsen. Ordet äckel är bland de allra finaste tillgångar vi har i det svenska språket, väldigt få ord beskriver så bra vad det står för samtidigt som det ligger som en svulst i munnen och på det viset illustrerar hela företeelsen.

Av någon märklig anledning så var inte Sartre svensk men skrev ändå en roman som kom att få sitt rätta namn på just svenska. Äcklet utkom, såvida jag inte är ute och cyklar, 1938 och heter på franska La Nausée. Smaka på de orden istället, La Nausée, inte mycket äckel där inte. Istället känns originaltiteln nästan inbjudande eller förskönande. Kanske är detta en medveten motsägelse från Sartres sida och kan i sådant fall påverka hur man väljer att läsa boken. Men på svenska är det klart redan från början vad som försiggår.

Äckel - det börjar nästan smaka gott.

Angående glada äldre herrar

Varför måste alla glada äldre herrar som stannar för att prata med mig eller mina djur alltid lukta sprit? Krävs det alkohol för att man ska glädjas åt livet på ålderns höst?

Det låter oerhört trist om jag får säga det själv.

Jävla bakterie!

Herr Lindmarks kropp är intagen av bakterier och det är inte så mycket man kan göra åt det förutom att acceptera sin maktlöshet och proppa kroppen full med placebo. Ingefära, saltvatten, vitlök, nyponsoppa, glass, vitaminer. You name it.

Det bittra med just detta insjuknande är att tidpunkten är helt opassande eftersom jag missar praktik som måste tas igen på ett eller annat sätt. Vintern är en härlig tid.

Vecka 4

Dent May - The Good Feeling Music of Dent May & His Magnificent Ukulele (Album)
Det Är Vi Som Är Hemgiften (Pjäs)
Parker Lewis på V-dala (Konsert)
Haruki Murakami - Kafka På Stranden (Bok)
Rafael Anton Irisarri - Hopes And Past Desires (Singel)
Chicken Casserole (Maträtt)
Slaskångest (Tillstånd)

Huvudstaden hägrar.

Jag ska strax kila vidare mot tågstationen för att bege mig vidare mot Stockholm. Väl där väntar besök på Sannas jobb, söderhäng, thaimat och Klungans Det är vi som är hemgiften. Det här har jag sett fram emot ett tag. Fredag är en bra dag.

Puss och hej!

Potatisens ovärdiga liv.

Att vara potatis måste vara ofantligt meningslöst och ångestladdat. Tänk dig själv att först uppehålla sig under jorden tillsammans med sina bröder och systrar och tycka att det mesta är alldeles förträffligt tills man en dag blir uppdragen och separerad från familj, vänner och hemmiljö. Vissa av ens nära och kära konsumeras redan efter några dagar som nödvändigt komplement till midsommarsillen medan man själv antagligen hamnar i en trälåda tillsammans med fyrahundra främlingar som ligger på en, under en och till vänster och höger om en. Det är väldigt trångt, mörkt och kallt i några månader tills man plötsligt anar rörelse och lite senare en diffus ljusstrimma.

Kanske misstänker man att efterlivet börjar närma sig men icke sa nicke. Istället hamnar man så småningom i en plastpåse och placeras på en våg där någon på ett högst ovärdigt sätt sätter ett pris på en, betalar och tar med sig en hem. Har man tur får man sysselsätta sig i kylskåpet några dagar tills man plockas fram, flås och skivas för att till slut hamna bland ost, vitlök och grädde i en tvåhundragradig ugn. Förhoppningsvis är man så pass borta när tarmfärden börjar att man inte lägger märke till att man håller på att förvandlas till bajs.

Det var på ett hotell i Wien.

Gud bodde i min mage. Eller så ville bara evigheten ta en titt på den mindre eviga nutid den råkar vara del av. Allt jag ville var att fånga mig själv i luften. Jag lyckades varken fånga eller vara i luften. Däremot landade jag några ögonblick efter den nutid jag lämnade. Evigheten är förunderlig.

Pianomusik för luftfärder: Nest - Charlotte

Sanningen finns där ute

Ta mej i brasan vilka nyheter! I princip hela Sten, Bertil och Rolf finns på youtube. Återstår att se om det är lika roligt som sjuttonårsjag tyckte. Med stor sannolikhet inte, men bara eftertextlåten är nostalgi värd att uppleva åtminstone en gång.

Nyhetssverige

Varför heter Ban Ki-Moon alltid bara FN-chefen i svensk television? Nog för att han inte heter Sven eller Rolf men så svårt ska det väl inte vara att lära sig ett namn.

Om en ishockeyspelare

Varför är det en nyhet varje gång Peter Forsberg återigen lyckas stå på ett par skridskor?

Vecka 3

Hauschka på Södra Teatern (konsert)
Fever Ray - S/T (Album)
Beirut - La Llorona (Låt)
JMG Le Clézio - Vandrande Stjärna (Bok)
Fallout 3 (Spel)
M. Ward - Hold Time (Album)
Jeremy Jay - Love Everlasting (Låt)
Canneloni (Maträtt)

Att äta eller inte äta

Jag är lite kluvet inställd till människor med ett så pass tilltagligt sötsug att de inte kan låta bli att äta godiset de köpt på affären redan på vägen hem. I ett avseende är det smärre charmigt, i ett annat så ser det relativt förjävligt ut. Självklart är detta något vi alla gör ibland, vissa dagar för att godiset fungerar tillfälligt matsubstitut och andra dagar enbart för den goda smaken av dumle, geléhallon, polly eller vad man nu väljer att stoppa i påsen.

Man skulle kunna säga att detta har att göra med restriktioner och att få göra som man vill med sitt eget liv. När man var liten fick man aldrig äta godiset innan maten men som vuxen så bestämmer man ju självklart detta helt själv. På sätt och vis så är det bland det vuxnaste man kan göra att äta godiset på vägen från affären men samtidigt så skiner sällan barnet inom oss igenom på ett så uppenbart sätt som när vi gör det. Det är det som gör det lite gulligt på något vis. Bland det lustigaste som finns är unga män med LAN-kroppar, orakade överläppar och grå mjukisbyxor som går hem från Ica med en tvåliterscola i ena näven samtidigt som de försöker äta av grillchipsen de har i den andra. Det är viktigt att ha kontakt med barnet inom sig, ibland går det till överdrift.

Strax: Lördagsfika
Senare: Hauschka

Ett makabert fynd

Var precis på promenad med djuren. Vi hittade en frusen mört i parken, hel och ren och fågelfri i största allmänhet förutom att den verkade tämligen död. Vissa dagar är märkligare än andra. Hundarna var ungefär lika intresserade av den som den var av den men frågan är om jag ska se det som någon form av tecken. Jag har svårt att komma på någon form av menningsfullhet i det hela men det kanske kan mynna ut i ett nytt ordspråk.

Här ligger en mört obegraven.

Slumpens musik

Internets vägar äro outgrundliga.

www.kuk.com: ska man skratta eller ska man gråta?

Torsdagshjälpen

När magen är som mest konstig så kommer det här och framkallar ett leende på mina läppar. Condon verkar i och för sig inte blivit muntrare sen sist men nya låtar från Beirut räddar vilken dag som helst.

...

Matlagning

Det där lagar jag just nu. Inte varje maträtt som har en egen låt. Dessvärre fanns den inte på svenska men frågan är om den inte blir snäppet bättre på engelska. Lasse Holm kan nog klassas som Sveriges svar på David Hasselhoff, åtminstone här. Lägg märke till de tokroliga momenten vid 0:57 och 1:47. Ganska snyggt blippbeat ändå, det måste man ge honom. Inte helt lång ifrån Chad VanGaalens TMNT Mask.

Vegetariano, I just love you so.

Huvudbonaden som försvann

Den där förbannade baskern alltså. Av någon märklig anledning så har den gjort det till en vana att vara försvunnen för det mesta. Först är den borta i cirka en vecka och sedan dyker den upp igen och sitter på huvudet en dag och sedan upprepas samma procedur månad ut och månad in. Nu är den mer försvunnen än någonsin.



Jeremy Jay är fin han. Ny tolva i veckan och nytt album i mars (som för övrigt verkar bli årets månad).

Tidigt en morgon

Meterolog bör vara ett av de mest otacksamma yrken som finns, åtminstone de som syns i tv måste ha lite svårt med motivationen på morgnarna. Tänk dig själv att varje dag stå i tv och prata om väder och vind och folk förväntar sig att du ska säga exakt vad de vill höra. Inte nog med att medelsvenssons väderångest kanaliseras ut i semi-aggresioner gentemot meterologerna, de flesta av oss slutar dessutom att lyssna efter ungefär fyra sekunder eller max tre armdragningar. Detta gäller även dagar då man faktiskt är intresserad av att veta hur väderleken kommer te sig de kommande dagarna.

Efter rapporten sitter du ändå där utan att ha en aning. Tur då att det finns text-tv. Eller internet.

Den tryckande luften och det växande berget.

Det är tisdag och jag har lite ångest över poäng som vägrar ramla in, vad jag ska äta till lunch och världsalltet i största allmänhet. Jag vankar liksom omkring och känner mig nervös över något jag inte kan sätta fingret på. Nervösheten är dessutom elakartad och jag har nästan börjat fundera över om lilla skuggan gjort någon form av mini-återkomst i mitt liv. Det kan ha med ledigheten att göra, man tenderar liksom att göra ännu mindre när man har som minst att ta tag i. Ett exempel är disk eller matlagning. Fyller man sina dagar med måsten så ser man till att sköta sådant men när man är ledig så lägger man ner allting i vardagen helt och hållet.

Det är dåliga dagar som denna som det är bra att det sitter en liten japan på andra sidan jorden och tänker på en. Jag fick precis ett nyårskort på posten från en av mina elever från i somras. Vissa dagar räcker det med att någon stavar ens namn med l istället för r. Japaner är bland de bästa som finns. Nu ska jag diska. På riktigt.

Mvh Oskal

Kaffe och bulle.

I förrgår tänkte jag visst skriva ett inlägg om kaffe och bullar. Så här i efterhand har jag svårt att minnas exakt vad jag ville säga så nu finns endast rubriken kvar som en liten påminnelse om något som aldrig blev.

Ett hjärta av glas.

När jag var ungefär tjugo år så gav jag mig iväg på en resa tillsammans med två vänner. Kosan styrdes mot södra Europa och tanken var väl att vi skulle finna oss själva någonstans mellan Trieste och Pula eller på någon bakgata i Rom. Dessvärre blev insikterna inte så mycket större än att vi lärde oss vad glass heter på kroatiska (sladoled) och vi kom besvärande nog hem till Sverige med fler frågor än svar.

Ett utav våra största grubblerier under resan var hur man tillverkar glas och jag måste med handen på hjärtat erkänna att jag fortfarande inte vet exakt hur det går till. Som jag tror att jag förstått det så blandar man sand med någon form av kemikalie som man sedan smälter till en trögflytande deg och blåser i med ett rör. Detta låter helt klart fascinerande men jag har dock svårt att greppa hur någon för längesedan fick för sig att prova ett sådant tillvägagångssätt. Gränsen mellan idioti och genialitet är som känt tämligen tunn. Detta måste jag fördjupa mig i.



Hejja Grizzly Bear. På tal om ingenting alls.

If I had a voice I would sing

Jag var rädd för Karin Dreijer Andersson redan innan det här. Fever Ray kan månne bli årets solosatsning.

Dagen idag. Soppa och pannkaka (en repris).

Det kokar vilt i kastrullen och det brandgula huset står kvar där det alltid har stått och utgör för dagen det enda färgglada inslaget av min utsikt. Mina utsikter för dagen är att läsa kurslitteratur och möjligen bli uttvingad på sushi-restaurang senare. Det hela beror lite på hur pass duktig hatten är på att övertala mig.

Nu: mat.