Potatisens ovärdiga liv.

Att vara potatis måste vara ofantligt meningslöst och ångestladdat. Tänk dig själv att först uppehålla sig under jorden tillsammans med sina bröder och systrar och tycka att det mesta är alldeles förträffligt tills man en dag blir uppdragen och separerad från familj, vänner och hemmiljö. Vissa av ens nära och kära konsumeras redan efter några dagar som nödvändigt komplement till midsommarsillen medan man själv antagligen hamnar i en trälåda tillsammans med fyrahundra främlingar som ligger på en, under en och till vänster och höger om en. Det är väldigt trångt, mörkt och kallt i några månader tills man plötsligt anar rörelse och lite senare en diffus ljusstrimma.

Kanske misstänker man att efterlivet börjar närma sig men icke sa nicke. Istället hamnar man så småningom i en plastpåse och placeras på en våg där någon på ett högst ovärdigt sätt sätter ett pris på en, betalar och tar med sig en hem. Har man tur får man sysselsätta sig i kylskåpet några dagar tills man plockas fram, flås och skivas för att till slut hamna bland ost, vitlök och grädde i en tvåhundragradig ugn. Förhoppningsvis är man så pass borta när tarmfärden börjar att man inte lägger märke till att man håller på att förvandlas till bajs.