Om ett ord: Äckel

Jag vet inte varför men jag har haft ordet äckel på hjärnan de senaste dagarna. Funderat över det och vridit och vänt. Med stor sannolikhet har det med staden Tierp att göra men när jag under kvällen bevittnade Kjerstin Dellerts minst sagt gedigna samling av uppstoppade djur så stod det mig upp i halsen. Ordet äckel är bland de allra finaste tillgångar vi har i det svenska språket, väldigt få ord beskriver så bra vad det står för samtidigt som det ligger som en svulst i munnen och på det viset illustrerar hela företeelsen.

Av någon märklig anledning så var inte Sartre svensk men skrev ändå en roman som kom att få sitt rätta namn på just svenska. Äcklet utkom, såvida jag inte är ute och cyklar, 1938 och heter på franska La Nausée. Smaka på de orden istället, La Nausée, inte mycket äckel där inte. Istället känns originaltiteln nästan inbjudande eller förskönande. Kanske är detta en medveten motsägelse från Sartres sida och kan i sådant fall påverka hur man väljer att läsa boken. Men på svenska är det klart redan från början vad som försiggår.

Äckel - det börjar nästan smaka gott.