Sill och potatis

Om man ska äta sill och potatis får man helt enkelt inte strunta i att köpa potatis. Det säger sig självt. Potatis kan ätas utan sill. Kan sill ätas utan potatis? Kanske på smörgås? Jag tror min mamma brukar göra det. Fast bara till jul. Då gör folk mycket konstiga saker som de i vanliga fall inte gör, till exempel vara snäll, tro på gud eller klä ut sig till tomte. Man kan vara snäll utan att tro på gud.

Nål och tråd

Jag sitter och väntar på att en läkare ska ringa mig. Inget allvarligt, jag ska bara höra mig för vilka nålar jag behöver sticka i kroppen för att överleva ett afrikabesök senare i vinter. Jag hoppas att jag slipper ta den decimetertjocka kanylen som någon skäggig Karelinkopia måste hugga in i låret på en samtidigt som de skriker något i stil med: BUNYARATAPHAN! Antagligen behöver jag bara smörja in mig i någon salva och äta lite piller. Men eftersom att jag är livrädd för sjukvård klassar jag det som lika farligt som att marinera mig i björngalla och springa in till hyenorna i krugerparken.

Vänta. Nu ringer det.

Tydligen behöver jag bara sticka mig med tre små sprutor som jag tagit förut. Twinrix heter det. Enligt den väna sjuksköterskan finns det små independentvaccinationssjukstugor på stan som man kan gå till när man vill. Det är ju typiskt att man måste svimma bland folk nuförtiden. I Dalarna ligger sjukhusen i skogen, i Uppsala envisas allt med att ligga så nära hela tiden. Jag får ta i tu med det här nästa vecka. Jag är alldelles för psykiskt matt för att göra något åt det nu.

Det nuvarande temat: uppåt!

Vet inte varför jag alltid envisas med att sätta ett utropstecken efter uppåt. Vet heller inte varför jag tycker att det är roligt överhuvudtaget. Det har liksom bara blivit så. Detsamma med nedåt. Titta vad tråkigt det blev. Roligare med: Nedåt! Inte alls samma sak som höger och vänster. De används så flitigt som etiketter så att de tappat stinget. Som vanligt skyller vi på politik via genvägen USA.

Imorse när jag gick till skolan åkte jag bil halva vägen ,vilket får ses som lite märkligt eftersom jag har cirka sjuhundra meter till skolan. Självklart har det sin naturliga förklaring i att bilen behövdes flyttas på så att min ekonomi slipper fadäser som till exempel sjuhundra kronor i parkeingsböter och två veckors gnäll från undertecknad. Bilar flyttar, som ni säkert känner till, inte sig själva. Nå väl. På väg till skolan, efter att ha lämnat bilen, gick jag på trottoaren som jag vanligtvis brukar gå på då jag går till skolan och fick syn på ett äpple. När det ligger där på trottoaren väcks pojkinstinkten hux flux till liv så jag sparkar till det, äpplet far ut i gatan och blir genast påkört av en bil. Inte mycket till äpple kvar. Mest fläck. I hjärnan framkallades en överväldigande ångest och det kändes på ett ungefär som om jag hade dödat någon. Det hela var mycket märkligt. Man är sällan så levande som när man ångrar sig. Eller så har man sällan så mycket ångest som när man lever.

Krumbukter

Igår matade vi änder med naturgodis. De verkade uppspelta över tilltaget och viftade på skärten, de är för övrigt roliga när de springer. Jag önskar att det fanns fåglar med armar istället för vingar, de skulle vara fruktansvärt roliga att titta på. Struttar runt och plockar upp brödsmulor. Som små farbröder.

För någon timme sedan kopplade jag en sladd mellan min telefon och min dator. Döm om min förvåning när bilderna i telefonen plötsligt befann sig i datorn också. Nu kan jag bifoga bilder. Titta här ovan bara. Jag älskar internet. Nästan lika mycket som mat.

Papercuts

Senaste veckan har spenderats i ett kroniskt näradödentillstånd, så av naturliga skäl har internet inte varit en självklar tillflyktsort för yours truly på några dagar. Nu är jag dock tillbaka igen även fast det ibland känns som att jag flyter omkring med flytväst på floden Styx. Jag tar det onda med det goda och vice versa. Nyponsoppa är bra. Snor är dåligt.

På tal om snor berättade en gammal flickväns farmor något fruktansvärt för mig när jag var ungefär tolv. Hennes bekant hade varit förkyld och behövde således snyta sig. Den bekante tog en vanlig servett och genomförde den sedvanliga proceduren men lyckades på något högst otroligt vis skära sig själv i ögat. Alltså ett papercut. I ögat. Det är kanske en utav de mest traumatiska saker jag hört. Nuförtiden tänker jag på det säkert sjuttiofem procent av gångerna jag snyter mig. Ständigt rädd för papercuts. Jävla krösamaja-fasoner att berätta sådana saker.

Oskar skriver ett brev

Häromdagen skrev jag ett brev och häromdagen fick jag svar:

Hej kungafamiljen och ni som jobbar där.

Mitt namn är Oskar Lindmark och jag bor i Uppsala. Om några månader ska jag åka utomlands och jag var därför till polisen för några dagar sedan för att införskaffa ett nytt pass. Eftersom jag är vän av monarkin dök följande fråga upp i mitt huvud: har Hans Konung Majestät ett pass? Går Kungen i sådant fall också till polisen om han vill ha ett nytt? Står det något speciellt i Kungens pass, till exempel att han är kung? Jag vet att Konungen och Drottningen reser mycket och minns väl att de varit i bland annat Thailand, där även jag själv semestrat. Jag hoppas ni får en trevlig september och att ni kan svara på mina frågor.

Med vänliga hälsningar er tillgivne Oskar Lindmark

Hej Oskar,

Och tack för e-post till Kungl. Hovstaternas webbplats. Tyvärr kan jag inte svara på frågan annat än att pass finns. I övrigt är det uppgifter som vi inte hanterar informationen kring.

Hoppas Du får en trevlig semester!

Med vänliga hälsningar
Informationsavdelningen
Kungl. Hovstaterna

Det var väl det torraste. Jag tyckte jag bjöd till och vad får man för det?

Buy sea chair ten

Jag har en massa sår på händerna. Ganska små. Sår är äckligt men jag kan ändå inte sluta pilla på dem. En gång när jag jobbade i en affär var det in en tant med ett sår stort som en femkrona på ena handen. Jag kunde bara tänka på det såret resten av dagen och sen hade jag svårt att sova på kvällen. Jag får fortfarande lite ont i magen när jag tänker på det så jag försöker låta bli. För övrigt var det en mycket rar tant och det var ju såklart inte hennes fel att hon hade ett sår. Såvida hon inte gjort det själv. Det är då fan att man jämt måste tänka på allt jämt. Möjligheter och möjligheter. Det finns ju såklart även en möjlighet att jag gett mig själv de sår jag spatserar runt med. Men det vet inte ni. Imorgon är det fredag igen och jag ska på kräftskiva. Det finns ingen hejd.

Invigning av höst

Idag kastades jag in i verkligheten igen och det kändes väl som alltid sådär att handskas med. Även fast jag gått upp i svinottan helt frivilligt de senaste dagarna blev det ändå mer omständigt att göra det på grund av tvång i morse. Anledningen var som vanligt skola och fröken Arvidson stod med skolväskan utanför porten på utsatt tid. Väl i skolan fick vi lyssna till någon form av ansvarig som dagen ära var iklädd Polyphonic spree-utstyrsel och någon form av schal hängandes över såväl hals som rygg. (Vad menas egentligen med hela den grejjen? Måste man som kvinna över 55 klä sig som en schaman med miljöpartietsympatier? Den där mysiga kulturella stämpeln de antagligen suktar efter att ha känns rätt långt borta när majoriteten av dem egentligen är smygborgare. Varför kan ingen åldras med värdighet?)

Efter lite information konstaterades det att de flesta i lokalen av outgrundliga anledningar var mer eller mindre skitsura för att de inte vet hur datorer fungerar, och detta skyller de såklart på ilu eller valfri vaktmästare anställd på instutitionen. Denna form av tankeverksamhet som vi kan döpa till småbarnsförälderslogik var något som jag helt glömt bort, finns det överhuvudtaget någon eller några som kan vara mer arga än mammor med barn i åldrarna fyra till åtta? Vad det sedan handlar om har mindre betydelse, det kan vara allt ifrån övergångsställen, till a-kassesystemet, till att magnetremsan på kortet inte fungerar eller att kassaservice (som de fortfarande kallar för posten) har så konstiga öppettider. Huvudsaken är att det inte är deras fel. För det är det ju aldrig.

Efter att vi varit i skolan drack vi kaffe (i skolan). Sen gick vi hem. Sen fick jag besök. Nu skriver jag på bloggen. Nu har jag skrivit klart.

Eller nej.

Jo. Nu har jag det.

Luthagsesplanaden

Nu finns inte triangeln kvar längre. Tack för den här tiden. Nu bor jag på esplanaden istället, det är ett bra ställe. Resan fortsätter här. Som det hette för några år sedan.

Det var länge sen ni tittade på den här så gör det igen:

Freudian slip

Ibland när jag ska gå in på en hemsida, till exempel www.tomjones.com, skriver jag istället för .com -cp. Det händer ganska ofta. Vad ska det betyda? Är det något fel på mig?

Havets djur

Igår var jag återigen placerad vid ett långbord där det dinerades kräftor, den stora skillnaden denna gång var att kräftorna kom från havet istället för vattendrag som ligger på land. Det var alltså inte helt otroligt att dessa skaldjur hade ett något annorlunda yttre än de ordinära, men det som hänförde mest var smaken. Djur ifrån havet smakar bättre än djur från till exempel Kina eller Turkiet, inte lika mycket dill men mer salt. Det växer ju inte så mycket dill i havet så därför blir det svårt för havskräftorna att äta just det så då äter de salt istället eftersom det finns väldigt mycket sådant i just hav. Sen när de är mogna så flyter de upp till ytan och så åker farbröder med skägg ut och plockar dem samtidigt som de röker pipa. Emellanåt skriker de till varandra. Till exempel ankare eller tross.

Det är överhuvudtaget vädigt märkligt att man äter kräftor. Undrar vem som var först? Personen i fråga måste ha varit oerhört dum, eller hungrig.