Invigning av höst

Idag kastades jag in i verkligheten igen och det kändes väl som alltid sådär att handskas med. Även fast jag gått upp i svinottan helt frivilligt de senaste dagarna blev det ändå mer omständigt att göra det på grund av tvång i morse. Anledningen var som vanligt skola och fröken Arvidson stod med skolväskan utanför porten på utsatt tid. Väl i skolan fick vi lyssna till någon form av ansvarig som dagen ära var iklädd Polyphonic spree-utstyrsel och någon form av schal hängandes över såväl hals som rygg. (Vad menas egentligen med hela den grejjen? Måste man som kvinna över 55 klä sig som en schaman med miljöpartietsympatier? Den där mysiga kulturella stämpeln de antagligen suktar efter att ha känns rätt långt borta när majoriteten av dem egentligen är smygborgare. Varför kan ingen åldras med värdighet?)

Efter lite information konstaterades det att de flesta i lokalen av outgrundliga anledningar var mer eller mindre skitsura för att de inte vet hur datorer fungerar, och detta skyller de såklart på ilu eller valfri vaktmästare anställd på instutitionen. Denna form av tankeverksamhet som vi kan döpa till småbarnsförälderslogik var något som jag helt glömt bort, finns det överhuvudtaget någon eller några som kan vara mer arga än mammor med barn i åldrarna fyra till åtta? Vad det sedan handlar om har mindre betydelse, det kan vara allt ifrån övergångsställen, till a-kassesystemet, till att magnetremsan på kortet inte fungerar eller att kassaservice (som de fortfarande kallar för posten) har så konstiga öppettider. Huvudsaken är att det inte är deras fel. För det är det ju aldrig.

Efter att vi varit i skolan drack vi kaffe (i skolan). Sen gick vi hem. Sen fick jag besök. Nu skriver jag på bloggen. Nu har jag skrivit klart.

Eller nej.

Jo. Nu har jag det.