Vid kolmilan

Idag kommer det hit en människa med gitarr som ska spela sånger som hon har skrivit melodin till. Texterna har inte hon skrivit utan det gjorde Dan Andersson åt henne för ungefär nittio år sedan. Tur att någon var så god att skriva melodier till dem, det har ju ingen annan gjort förut. Eller har någon det? Nä det är det väl ingen som har.

Hur som helst så finns den gamle skaldens texter nu tonsatta och man kan ju bara spekulera i hur det gick till. Antagligen var det framför en brasa och var väldigt mysigt och gemytligt, med stor sannolikhet "kom" bara melodierna till henne och hon kände antagligen en stark koppling till Dan Andersson under arbetets gång. En koppling som växte och blev stark och i slutet kändes det säkert som att hon känt honom personligen. Det är ju tur att han är död så att han inte knackar på dörren vilken dag som helst och kräver pengar. Min farmor gillade Dan Andersson. Hon är också död. Alla är så upptagna av att dö hela tiden. Men det har jag inte tid att resonera kring nu, jag måste hem och tonsätta På spaning efter den tid som flytt. Vi ses om fyra fem år.

Lördag: veckans sjätte dag.

Nästsista dagen vecka tjugonio har alltså inletts och i princip redan rusat halvvägs runt hörnet. Det är ironiskt att den nya dagen är till femtio procent slut när man börjar reflektera över den, det är kanske så det ska fungera. Nyss var det in en man som berättade att han jobbat i en porrbutik i Falun, jag sa att det verkade intressant så han berättade lite anekdoter om tiden och om kundklientelet. Sedan köpte han Nick Lowes' At my age och gick. Vet inte vad det säger om Nick Lowe. Inte om porr heller för den delen. Att det var bättre förr? Ähh, jag vet inte. Fråga dina föräldrar.

För övrigt kallade Svd mig just för en nyhetsnörd. Gjorde för cirka en halvtimme sedan deras nyhetstest och det gick förvånansvärt bra, hade bara ett fel på både svd:s och dn:s. Skönt att allt slösurfande under veckan gett mig något i alla fall. På tal om slösurfande så bör ni kika på det här. De spar så att säga inte på krutet.

Uppåt? Neråt!

Fick bara lust att skriva något, vad som helst egentligen. Det har inte legat i min natur att den senaste tiden skriva om vad som helst. Jag vet ärligt talat inte vad som hänt med mig. Jag brukade brinna för sådant, skriva om vad som helst minst en gång om dagen, vecka efter vecka i nästan ett helt år. Jag vet inte om det fanns några direkt synliga röda trådar men det höll hjärnan på plats och hjärnan är bra att ha, det kan fler än jag vittna om.

Dessa dagar som gått har för det mesta varit innehållslösa, jag står upp dagarna i ända i ett runt hus och det är sig likt. Förra veckan var det mycket norrmän här men de har åkt hem nu. Det enda jag kan säga om norrmän är att de oftast inte håller handen för munnen när de nyser. Jag vet inte varför de struntar i det men det kanske de inte vet själva heller. De är lustiga de där norrmännen, de skrattar åt mina skämt även fast de inte förstår vad jag säger. I Norge är livet ett skämt, men det visste ni väl redan.