Vid kolmilan

Idag kommer det hit en människa med gitarr som ska spela sånger som hon har skrivit melodin till. Texterna har inte hon skrivit utan det gjorde Dan Andersson åt henne för ungefär nittio år sedan. Tur att någon var så god att skriva melodier till dem, det har ju ingen annan gjort förut. Eller har någon det? Nä det är det väl ingen som har.

Hur som helst så finns den gamle skaldens texter nu tonsatta och man kan ju bara spekulera i hur det gick till. Antagligen var det framför en brasa och var väldigt mysigt och gemytligt, med stor sannolikhet "kom" bara melodierna till henne och hon kände antagligen en stark koppling till Dan Andersson under arbetets gång. En koppling som växte och blev stark och i slutet kändes det säkert som att hon känt honom personligen. Det är ju tur att han är död så att han inte knackar på dörren vilken dag som helst och kräver pengar. Min farmor gillade Dan Andersson. Hon är också död. Alla är så upptagna av att dö hela tiden. Men det har jag inte tid att resonera kring nu, jag måste hem och tonsätta På spaning efter den tid som flytt. Vi ses om fyra fem år.