Nål och tråd

Jag sitter och väntar på att en läkare ska ringa mig. Inget allvarligt, jag ska bara höra mig för vilka nålar jag behöver sticka i kroppen för att överleva ett afrikabesök senare i vinter. Jag hoppas att jag slipper ta den decimetertjocka kanylen som någon skäggig Karelinkopia måste hugga in i låret på en samtidigt som de skriker något i stil med: BUNYARATAPHAN! Antagligen behöver jag bara smörja in mig i någon salva och äta lite piller. Men eftersom att jag är livrädd för sjukvård klassar jag det som lika farligt som att marinera mig i björngalla och springa in till hyenorna i krugerparken.

Vänta. Nu ringer det.

Tydligen behöver jag bara sticka mig med tre små sprutor som jag tagit förut. Twinrix heter det. Enligt den väna sjuksköterskan finns det små independentvaccinationssjukstugor på stan som man kan gå till när man vill. Det är ju typiskt att man måste svimma bland folk nuförtiden. I Dalarna ligger sjukhusen i skogen, i Uppsala envisas allt med att ligga så nära hela tiden. Jag får ta i tu med det här nästa vecka. Jag är alldelles för psykiskt matt för att göra något åt det nu.