Veckan som försvann

Det är märkligt med vissa veckor. Helt plötsligt är det söndag fast det egentligen borde vara onsdag, högst torsdag. Den här veckan kollapsade framför mina ögon och vips så var det söndag och imorgon innebär ny vecka. Livet kommer återgå till det normala igen och jag kommer att slippa åka till Tierp vareviga dag. Känns som att Engelska parken ropar mitt namn. Imorgon ska jag fira med en kopp korvkaffe.

Helgen har varit tämligen lugn och i och med att jag givit upp spriten den här månaden så har den i princip inneburit grönsakstillstånd. I fredags var jag på födelsedagsfest med mina klasskamrater. Det hela får betraktas som en mycket märklig upplevelse då det visade sig att kalaset var lokaliserat i ett ytterst kristet hem. Tänk dig att ett fjortonårigt fanatiskt Tokio Hotel-fan får inreda en lägenhet med hur mycket merchandise som helst. Byt sedan ut Tokio Hotel mot gud och Jesus så är du ungefär i närheten. Vissa saker har jag svårt att förstå. Fanatism är en sak. Religion en annan. I kombination blir det totalt omöjligt.

Lördagen spenderades till stora delar i soffan och på kvällskvisten försökte vi titta på melodifestivalen men det var som vanligt svårt. Istället pratades det om ditt och datt och enda gången det egentligen var totalt fokus var när Petra Mede var lite smårolig. Mitt tips om att hårdrockarna skulle gå vidare gick dock in. Det är samma visa varje år, man börjar se ett mönster. Även om jag inte bryr mig ett dugg så kan jag inte låta bli att engageras åtminstone en gnutta. Det är ett förrädiskt fenomen det här med melodisfestival. Kanske har det att göra med att det är en tävling. Tävlingar lockar fram det sämsta hos folk. Och emellanåt är det svårt att undvika att vara lite folklig.