De förlorade åren

Jag sitter hemma efter ännu en dag på ett högstadium i Tierp. Det är inte för inte sådant väcker tankar. Jag har inte befunnit mig på en högstadieskola sen jag gick där själv. Det slog mig idag att jag minns väldigt lite från den tiden. Jag minns vissa händelser men jag minns inte hur det kändes eller hur vardagen såg ut. Jag minns att jag betalade för en läsk som jag glömde ta, att jag och Jens sparkade sönder en stol och att en kille som heter Erkan ramlade ner från matsalstaket men jag minns inte vad man gjorde helt vanliga dagar. Hur det kändes att knata omkring i skolkorridorerna och vara en oformlig och förvirrad tonåring. Vad gjorde man av sin tid?

Det var för det första väldigt mycket häng. Man hängde lite här och där för att man ville få tiden att gå. Dessvärre hade man ingen direkt anledning till varför man ville att tiden skulle gå och man hade inte den blekaste om var man var på väg, varken geografiskt eller abstrakt. Väldigt sällan tänkte man på döden och väldigt sällan sa man vad man tyckte om livet. Ibland kan jag känna mig bitter för att omständigheterna var så krassa. Man kanske hade kunnat göra så mycket mer av sin tid.

Jag minns framförallt nätterna mellan nian och gymnasiet. Sommarnätter då vi drev omkring planlöst. Vi som inte ville vara hemma och vi som var fast förankrade i nutiden men samtidigt helt lösgjorda från framtiden och det förflutna. Jag minns att solen brukade gå upp och att vi då och då brukade ligga på en brygga och titta på himlen. Jag minns att vi inte hade något att säga varandra och jag minns att jag ibland mådde väldigt dåligt. Och att jag ibland mådde väldigt bra.